TANKAR KRING EN UTSTÄLLNING
Sitter en stund i den här trädgården en eftermiddag i mitten av juli. Ett högtryck har parkerat över Skandinavien och det är tryckande varmt också i skuggan under en stor ek och några gamla fruktträd. Ett omoget äpple faller då och då ned i gräsmattan, i övrigt är platsen stilla och liksom avsides, trots att det bara är ett par hundra meter till kommersen i Solna Centrum. Och ännu närmare håller en ny motorled på att uppföras, hela närområdet verkar statt i förvandling – vilket ju för övrigt är tingens vanliga ordning.
Det sägs till exempel att trädgården tidigare var betydligt större, inte bara när herrgården uppfördes för 200 år sen, men också långt fram på 1900-talet. Numer får den väl knappast krympas mera, men att tiden skulle ha stannat upp är förstås en illusion, också på ett undangömt ställe som detta. De omogna äpplena fortsätter att falla, och i rabatterna runtom fortsätter den utblommade färgprakten att stelna till ett brunt ris. Och när du läser det här i slutet av sommaren är det alltså dags för en annorlunda men lika övergående omvandling av miljön, när utställningen tar plats både i trädgården och inne i herrgårdens små rum.
Att dagens konstnärer gärna visar sina verk på andra platser än galleriet är kanske ingen världsnyhet, men här har initiativtagarna ändå hittat en alternativ scen som verkar full av unika möjligheter. När de berättar om projektet framgår också att själva platsen i mångt och mycket varit bestämmande för upplägget. Urvalet av verk och konstnärer har långt mer styrts av tillfälligheter och av intuitiv konstnärlig logik än av något i förväg väldefinierat tema. Det vidöppna och rentav spretiga kan vara både en styrka och en svaghet – och hur som helst blir det nog utställningens signum, för här medverkar alltså runt femtio konstnärer av de mest skilda generationer, temperament och bildspråk. Många av deras verk ska ju dessutom samsas med de äldre tavlor och prydnadsföremål som herrgårdens rum är bräddfulla av. Ingen besökare kommer rimligen att kunna relatera till alla dessa skilda uttryck och avsikter. Med tanke på att miljön har så gott om prång och överraskande gläntor kommer man förmodligen inte ens att bli varse alla bidrag.
Själv ser jag fram mot att hitta verk som förmår utnyttja och göra något av den suggestiva spelplatsen. Vad händer om man till exempel på en undanskymd plats plötsligt skulle få syn på en liten skulpterad vattenvirvel som stiger upp ur ett handfat? Jag vet inte, men det väcker min nyfikenhet när jag hör det omtalat. Och jag frågar mig om det i så fall betyder något för upplevelsen att det också på annat ställe i utställningen ska finnas ett verk (med annan upphovsman) som i en filmad sekvens fångar in just en vattenvirvel. Jag vet inget om det heller, men anar att utställningens spännvidd i motiv och material kanske inte bara är stor utan också full av dunkla korrespondenser.
En sak som förvånar mig är hur många av bidragen som tycks vetta mot det mer eller mindre ockulta: fantasier om evigt liv, om spiritistisk kontakt med de döda eller om reinkarnation. Fast som gammal ateist lämnar jag nog detta därhän – så mycket mer som de stora frågorna om livet och döden tydligen på andra håll kommer att tas upp med betydande mått av lekfullhet och humor. I en jordkällare kommer till exempel bland andra objekt också att visas en animerad video där ett benrangel framför sin muttrande monolog kring problemet ”att veta”. Andra förgängelsemotiv möter oss ute i det fria, bland annat i form av några kraftigt stiliserade dödskallar som hänger bland träden – lite av luftballonger som stiger till väders.
Desto tyngre vilar väl å andra sidan de vita gipsfigurer som kommer att ligga utspridda här och där i trädgården, och som jag gärna lite längre vill dröja vid. Ursprungligen är de nämligen modeller till den bronsfontän som gjordes för Malmö Stadsteater och där kvinnor och män med olika teatrala åtbörder söker ge form åt ”Tragedins födelse”. De gipsfragment som finns kvar ägs av Solna stad som länge utan framgång försökt skänka dem till något museum. Det är ett öde som nog drabbat många förarbeten till offentliga verk. Vem bryr sig om alltmer trasiga skulpturdelar, med gips som vittrar och spricker sönder och småningom täcks med decenniers lager av ingrodd smuts och damm?
Att utställningens regissörer nu ändå lockas att återanvända dessa brottstycken av ett konstverk kan kanske för en del verka utmanade självsvåldigt. Den längesen döde och halvt bortglömde konstnären har ju inte kunnat tillfrågas. Och att utsätta gipserna för sol och regn kommer väl delvis att påskynda deras erodering. Men vore det inte ändå mer väsentligt om platsen och det tillfälliga sammanhanget kunde lyckas ladda spillrorna med ny energi, mer eller mindre frigjord från konstnärens namn och specifika historia? När utställningsmakarna gjorde sitt förrådsfynd gissar jag att de inte minst fick
Pompeji i tankarna. Den antika staden gick som bekant under i ett vulkanutbrott, men när man i nyare tid började gräva ut de hårde asklagren förstod man snart att de håligheter som påträffades var 3-dimensionella avtryck av människor som pulvriserats – och genom att fylla hålorna med gips fick man fram dramatiska ögonblicksbilder av människor i deras sista stund.
Eller kanske blir det helt andra associationer som väcks till liv – vad vet jag? Själva upplevelsen ligger ju ännu framför mig. När jag sitter i trädgården mitt i sommaren känner jag bara att platsen själv redan bär flera tider inom sig. Och jag tror det kommer att ha betydelse också när miljön invaderats av en samtida konst i många olika sorters yttringar. Poesi och performance, måleri och konceptkonst, foto och video, objekt i keramik men också sådana som är gjorda av frukter – eller med hjälp av en 3d-printer… Jag tror det kommer att bli en härligt förvirrande tillställning, där gammalt och nytt går i vartannat, liksom också högt och lågt, massmediala influenser och esoterisk andlighet. Vad slags kopplingar eller kortslutningar som kan uppstå, och hur mycket som kommer att verkligen röra betraktaren i hjärteroten, törs jag inte sia om i förväg. Men det generösa överflödet fyller mig med förväntan, som inför en upptäcktsfärd i hittills okänd terräng.
Douglas Feuk, i juli 2014
Restaurering av inre rum 